Jag skulle vilja att det var självklart

Nu är även jag förkyld. Igen. Inte alls roligt. Har hostat så mycket att jag förmodligen har hostat sönder något revben eller så, för det gör ont i ryggen, men mest på sidan.

Under de senaste promenaderna har det känns som om de har blivit en del av min vardag, det var hur enkelt som helst att ge sig ut och gå. Det är fint, hoppas att känslan håller i sig efter förklylningen. Att promenera ska vara en vana, såsom att äta, sova och vad nu man gör för vanesaker.

Jag tänker på min sambo, som alltid har tränat någonting. För honom är det en vana, det är bara något han gör och jag har aldrig någonsin hört honom gnälla att fy fan, nu är det träning igen. På sommaren när grabbarna ringer och frågar om han ska hänga med och spela beachvolleyboll senare på dagen, så säger han ja, som om det vore den enklaste sak i världen. Jag skulle behöva planera det flera veckor det i förväg, och sen skulle jag fundera på om jag verkligen skulle träna med dem. Men det är för att träning inte är någon självklar del av mitt liv. Men jag vill att det ska bli det.

Bilden är från torsdagspromenaden. Det var så vackert där jag gick, när dagen övergick till kväll.

Sänder ork, styrka, promenadtid, krya på hälsningar till projektgruppen!