Förkylning i faggorna

Japp. Förkyld. Så det blev bara en snabb tur till affären på 2600 steg idag. Sen var jag trött som ett hängbuksvin. Ett hängbuksvin som är jättetrött - för att förtydliga saken. Imorgon ska jag försöka ta mig till stan och plugga och gå dit. Vi får se hur det faller ut. Ni vet hur man säger "jag får bara inte bli sjuk nu - jag har inte tid att vara sjuk". Sen tar man sig tid iallafall. För att man inte har något val. Jag skulle hellre vilja säga "jag har inte tid att ta semester nu" och sen skulle det ske bara så där - helt automatiskt skulle jag befinna mig på en badstrand i sydväst tropikerna och liksom "men doooh jag som inte hade tid". Jag skulle ha tid för västindien. Men inte för det här. Senaste dagarna har jag varit så rädd. Nästan varje höst i tio år har jag fallit ner i depressionsfällan. Den här hösten är jag försiktig. Destå jobbigare blir alla tecken som visar att jag är på väg. Jag sover inte som jag ska, jag grinar åt massor av dumma grejer och jag är mesigt rädd för att inte klara skolan. Jag ska dra ner på tempot. Det positiva är dock detta:

Jag brukar rasa redan i mitten av oktober. Tidigare har jag rasat trots att jag gjort mycket mindre än jag gör nu. När jag blir sjuk blir jag inte sängliggande i två veckor, utan bara några dagar. Jag känner mig stark, trots att jag inte orkar hänga med som jag borde.

Allting är promenaderna vare tack. Faktiskt. Jag har bättre kondition nu än jag någonsin haft. Igår cyklade jag inomhus och kollade pulsen. Den ligger på 140-150 per minut. För bara några månader sedan var den på 188! Och det trots att jag är sjuk. PP2 är en välsignelse. Och bara därför ska jag sluta gnälla nu. Istället ska jag skyta om att jag nästan slutfört en uppgift för skolan och har goda förhoppningar om att hinna göra klart allt innan tisdag! Optimistiskt tänkande :)