I väntan på en tung natt

Igår, tisdag, var jag och Zico på en underbar skogspromenad, där han hade möjlighet att springa fritt och jag slapp stanna för alla hans stopp. Vi promenerade i nästan en hel timme, mörkt var det men jag lånade grabbens lampa, som man har på pannan. Jag var så nöjd när jag kom hem, kinderna och näsa kändes kalla efter promenade och jag såg fram emot att få sätta mig vid datorn en stund med en kopp rött te.
Men säg den glädje som varar, telefonen ringde när jag stod och tog av mig kläderna, vilka jag fick behålla på och invänta en bil som hämtade mig. Den andra grabben hade fått axeln ur led under innebandyträningen, så det var bara att bege sig till akuten och sitta där till midnatt.

Detta har rubbat hela mitt nattpass jag har framför mig, som jag brukar föbereda med en liten promenad dagen innan, lite läsning och att bara slappa. Hoppas jag klarar natten, Eva kommer och hjälper till kl 22.00.

Idag har jag traskat samma runda men med dagsljus var tempot något bättre, det tog 45 min