Kämpigt men kul

Igår tog jag vilodag. Bara så där! För att jag ville det och för att jag kände mig så duktig när jag insåg att skillnaden från när projektet (nr 1) började och till denna vecka nr 12 eller 2 beroende hur man ser det - är markant. Extremt markant faktiskt. Jag tänker hela tiden att jag måste mätt fel. För ett år sedan orkade jag inte springa till bussen. För ett år sedan var en promenad på 500 meter skitjobbig. Och idag har jag etablerat en visshet om att jag mår dåligt om jag INTE promenerar. Det är en visshet som gör att jag många gånger snör på mig skorna och beger mig ut på en "liten promenad" som blir längre och längre. Jag orkar inte längre låta bli att promenera och röra på mig. Och shit Mussolini det är ju helt makalöst egentligen.

Idag kände jag för att ligga kvar i sängen och inte röra mig ur fläcken. Höstdepression och rinnande näsa är långt ifrån en promenadvänlig kombination. Men sen kom Freddi hem och vi begav oss ut på en "kort" promenad som blev 66 minuter. Mot slutet sprang vi en del och jag blev inte anfådd men blev trött i benen. Jag ska cykla ikväll också.

Cat tyckte att hon misslyckats för att hon inte tagit "alla" promenader hon skulle gjort. Jag har precis samma känsla när jag missat en dag. Men faktum är - att en promenad är bättre än ingenting. Klart det är bra med mål och att uppfylla dem, men det sammantagna målet är att röra sig - överhuvudtaget. Det är precis som Eva skrev - det finns massor av människor som pratar om det vi faktiskt gör. Så vi ska känna oss duktiga.

Eller som Alex som går i 3 timmar och hur många steg som helst. Jag blir så himla imponerad. Och inspirerad för jag står inte utanför det här projektet och tittar på. Jag står mitt i. Era framgångar är mina också. För de är de som får mig att kämpa lite hårdare och hålla mig i kragen när jag funderar på att strunta i att gå upp om morgonen.

Promenadpolare - ni är bäst! (bild från vecka 0 innan projekt promenad nr 1 startade)